Liten presentation om oss, våra hundar genom åren
och hur allt började.
Folket kring hundarna!
Maria heter jag som är mest hundintresserad i familjen.
Stuteri MW är det jag jobbar med på heltid, alltså föder
upp hästar, utbildar hästar och driver ridläger sommar-
tid, helt klart världens bästa jobb.
Totalt har vi närmare 50 hästar, varav 2 godkända avels-
hingstar. I träning har jag mellan 5 och 10 hästar. I familjen har vi 15 hundar, 14 Lancashire Heeler och en Australisk Kelpiehane.
En förutsättning att ha den mängd hästar och hundar som
vi har är att man jobbar hemma på gården på heltid. Den
förmånen har jag.
Förutom min supersambo Anders bor ett av "våra" fem
barn hemma, det är Fia (Sofie).
Så till hundarna!
1989 kom den första hunden in i familjen, hon hette
Pamissen Oora Ofelia och var en rottweiler tik.
Egentligen ville jag haft en schäfer men min dåvarande man var bestämd "jag har träffat en trevlig hund och det var en rottweiler, skall du ha någon hund får det bli en sådan".
Som litet barn passade jag alltid min fasters engelska springer spaniel och redan då bestämde jag mig för att någon dag vill jag ha en egen hund att jobba med.
Så när jag till slut "fick" köpa mig en hund så fick det bli en rottweiler.
Bille, husets drottning!
1995 flyttade Rottweiler nummer två in i familjen, Svarte Petters Bothilda Blåstrumpa, far: Faunus Viking mor: Jackelis Asja-Aponum. Bille som hon kallas köptes från Vanja Kinch och Joakim Tell i Halmstad, en fantastisk kennel med sådan ordning och som verkligen tog hand om sina valpköpare. Det var ett nöjje från dag ett att vara den utvalda ägaren till en Svarte Petters hund! Hösten 2007 fick Bille somna in, hennes kropp blev gammal men sinnet var ungt in i det sista.
Lancashire Heeler, Lanca... VADÅ???
Under alla år har vi bara haft stora hundar som Rottweilrarna Oora, Bille, Pippi, Cassie och Osca, så plötsligt så kommer det en liten plutt hund som Råttis, Jippi mfl. av rasen Lanchashire Heeler. Det har förbryllat många, inte minst mig!
Dottern i huset har i alla år tjatat om agility men jag har envist hållit fast vid att rottisarna är för stora för henne. Jag tycker det är bra för barn att ha hand om hund/djur (om föräldrarna tar huvudansvaret för hunden vill säga) alltså blev det dags att skaffa en liten hund.
Efter mycket läsande och tittande föll jag för dvärgpincher eller jack russel terrier, men båda raserna sållades raskt bort och kvar blev just det, ingenting.
Till vår hjälp kom då vår trogna vänn och veterinär, Ylva, "skaffa en Lancashire Heeler, de är trevliga hundar". Jag svarade "en Lanca VADÅ?"
Så startade läsande och letande efter denna lite ovanliga och udda ras och nu är hela familjen såld på rasen så till den milda grad så det "kryllar" av dessa små härliga hundar i hela huset.
I dag har jag inte längre någon rottweiler och kommer säkert inte heller att skaffa mig någon, om inte Bille eller Osca återuppstår vill säga.
Heelern är för oss en idealisk ras, fullt ös medvetslös. Roliga att jobba med, roliga att ha med och de är alltid med! Dessutom sympatiska så att de tål att inte få mental stimulans någon dag utan att hitta på för mycket hyss.
Kelpie?
En ny tid har börjat här på Stuteri MW / Tanspots kennel. En kelpiehane har köpts in. Efter ett halv år utan stor hund så blev längtan lite för stor. Alla i familjen var helt överens, en stor hund måste införskaffas men vilken ras? Valet slutade med en kelpie och dessutom en hane. Alla som känt mig länge vet att jag alltid tyckt bäst om tikar. Jag får väl säga som så, man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. Det är i och för sig tackvare heelrarna. Det är ju svårt med avel om man bara har tikar, det behövs även hanar och i och med det så har jag bara mera och mera börjat uppskatta hanarnas raka sätt. Så när en ny hund skulle in i familjen fick det bli en hane. Så här långt är hela familjen extremt nöjda. Bobbe heter underverket och här i trakten så börjar det heta "Bobbe och de sju dvärgarna gånger två på Stuteri MW".
Under åren har jag som de flesta hundmänniskor bara haft hund för att det är trevligt sällskap. Hundarna har alltid fått följa med, de har gått MH och korats och jag har tränat dem till husbehov, kört spår och sök samt lite lydnad men inte direkt några mål att tävla.
De senaste tre/fyra åren har jag haft förmånen att följa elitekipage i lydnad och tränat mina hundar i hop med dem. Det har varit mycket nyttigt och lärorikt. Det har också gjort att hundintresset tagit en helt annan fart.
Jag är djup av beundran över det jobb folk lägger ner på allt från miljöträning till detaljer i något litet moment.
Min dotter har sysslat med agility på "babynivå" och det har varit roligt att få vara med på det.
Min dröm nu är att få följa någon av uppfödningarna hela vägen till högsta nivå, jag har flera valpköpare som är flitiga på apellplan.
Under alla år oavsett om det är rottweiler eller heeler som nu på senare år så är jag mycket intresserad av mentalbiten och har MH testat och även korat mina hundar.
I dag tycker jag att utställningsbiten är rolig, framför allt när hundarna är riktigt med och showar loss. Dessutom är det avkopplande att bara sitta och titta på andra och andras hundar.
Numera är det hund så gott som varje helg, antingen träning eller tävling och det är fantastiskt roligt.
Vi har en perfekt anläggning för hunderiet och det har också gjort att vi ofta hyrt ut ridhuset till hundfolk, bland annat lydnadsekipage som är här och tränar vintertid när apellplan är lerig och hal. Schäferklubben här i Varberg brukar också hålla till med sin skyddsträning hos oss vintertid.
Ringträning har det också blivit av en del samt Lancashire Heelerklubben som hyrda anläggningen för sin inofficiella utställning hösten 2009.
Det var lite om oss och vår historik!
